Har du magbesvär och halsbränna? (Undersökning och behandling av patienter med besvär i övre buken)
Patientinformation |  Publicerad: 2013-04-08  
Kirsi Tarnanen, Krister Höckerstedt, Tanja Laukkala, Raija Sipilä och Finska Läkaresällskapet
PDF Skriv ut

Har du magbesvär och halsbränna? (Undersökning och behandling av patienter med besvär i övre buken)

Patientinformation
8.4.2013
Kirsi Tarnanen, Krister Höckerstedt, Tanja Laukkala, Raija Sipilä och Finska Läkaresällskapet

God medicinsk praxis -rekommendation på finska «Ylävatsavaivaisen potilaan tutkiminen ja hoito»1

Återkommande magbesvär är vanliga, och var och en lider ibland av dem: man har halsbränna, maten ”smälter” inte och man kan till och med få uppstötningar i munnen. Verkar det här bekant?

Om besvären kommer från matstrupen och magsäcken talar man om besvär i övre buken, dyspepsi. I Finland beror ungefär hälften av besvären i övre buken på funktionell dyspepsi, en tredjedel på reflux och ungefär 15 procent på ulcussjukdom (magsår). Magsår beror oftast på infektion med bakterien Helicobacter pylori eller på användning av inflammationsdämpande värkmedicin.

Undersökningar

Dyspepsiundersökningar görs inom primärhälsovården. Tillsammans med läkaren går man igenom de aktuella symtomen och tidigare magundersökningar och ingrepp. Samtidigt kartlägger man så kallade alarmerande symtom (sväljningssvårigheter, avmagring, upprepade uppkastningar eller illamående, magsmärta eller anemi), som kan vara ett tecken på en allvarligare sjukdom; då är det nödvändigt att göra en endoskopisk undersökning av matstrupen, magsäcken och tolvfingertarmen (gastroskopi). Annars behövs gastroskopi bara om läkemedelsbehandlingen inte är effektiv eller om patienten har riskfaktorer för magsår eller cancer.

Dessutom går man igenom patientens allmänna hälsotillstånd samt längd och vikt, och läkaren undersöker patientens buk. Vid behov tar man laboratorieprov.

Dyspepsi

Dyspepsi betyder att magen fylls snabbt, att det känns som om maten inte ”smälter” och att man har halsbränna (det bränner i övre delen av buken eller i bröstet). Dyspepsi förekommer ofta i samband med övervikt, rökning och alkoholkonsumtion. Också vissa läkemedel kan orsaka dyspepsi.

Man talar om funktionell och organisk dyspepsi. Organisk dyspepsi orsakas av någon kroppslig orsak, vid funktionell dyspepsi finns ingen sådan orsak.

Funktionell dyspepsi är ofarlig. Ifall patienten behöver läkemedelsbehandling, rekommenderar man så kallade protonpumpshämmare (PPI-läkemedel) som förstahandsbehandling. De lindrar symtomen genom att förhindra utsöndringen av magsyra. Som andrahandsbehandling kan man använda H2-blockerare (som också hämmar utsöndringen av magsyra). Läkemedel för behandling av besvär i övre buken finns närmare beskrivna i slutet av denna text.

Man behandlar organisk dyspepsi enligt den bakomliggande orsaken.

Refluxsjukdom

De huvudsakliga symtomen vid refluxsjukdom är halsbränna och att maginnehåll stiger upp i halsen eller munnen utan illamående eller uppkastning. Riskfaktorer för refluxsjukdom är bland andra övervikt och rökning. Om man har reflux bara under graviditeten försvinner symtomen om vikten normaliseras efter förlossningen.

Vid refluxsjukdom är den nedre slutarmuskeln i matstrupen av någon orsak förslappad och fungerar inte som den borde. Refluxsjukdom och dyspepsi kan också förekomma samtidigt.

Man inleder behandlingen av refluxsjukdom med ett behandlingsförsök: man ger en dubbel normal PPI-dos under en vecka. Om man får bra resultat av behandlingsförsöket, så att symtomen försvinner helt eller nästan helt, fortsätter man behandlingen i fyra till åtta veckor (vid svåra symtom i åtta till tolv veckor), efter det minskar man småningom på dosen.

Alternativt kan man använda också H2-blockerare. Om behandlingen måste upprepas eller om patienten måste använda läkemedlet fortlöpande, överväger man gastroskopi.

Man kan försöka behandla reflux också genom att

  • höja sängens huvudända
  • gå ner i vikt (speciellt om viktindexet är över 25)
  • undvika kläder som stramar åt och mat som irriterar magen (citrusfrukt, alkohol, tomat, kaffe, lök, starka kryddor, fet eller stekt mat, choklad, mynta)
  • äta mindre mängder åt gången och äta kvällsmåltiden tidigare på kvällen (speciellt om man har symtom på natten)
  • röka mindre och använda mindre alkohol • om möjligt undvika läkemedel som predisponerar för reflux.

Refluxsjukdomen är kronisk hos åtminstone en del av patienterna, och den kommer tillbaka hos 60–80 procent av patienterna inom ett år efter läkemedelsbehandlingen. Ibland hjälper inte läkemedelsbehandlingen och då måste man överväga en refluxoperation. Operationsresultaten är goda, hos ungefär 90 procent av patienterna fås symtomen under kontroll med hjälp av operation.

Helicobacter

För en del patienter med helicobacterinfektion kan en eradikeringsbehandling (behandling för att avlägsna bakterien) lindra besvären i övre buken. Man kan undersöka förekomsten av Helicobacter med andnings- eller avföringstest eller blodprov. Om en infektion konstateras rekommenderar man eradikeringsbehandling eftersom Helicobacter ger ökad risk för magsår och magcancer.

För eradikeringsbehandling av Helicobacter använder man en kombination med en eller flera antibiotika och protonpumpshämmare. För vuxna tar behandlingen en vecka, för barn en till två veckor. Man kontrollerar resultatet av eradikeringsbehandlingen med andnings- eller avföringstest.

I God medicinsk praxis-rekommendationen Inflammationsdämpande värkmedicin «Ö-poistettu Tulehduskipulääkkeet»3 går man igenom magsymtom som de allmänt använda inflammationsdämpande värkmedicinerna kan ge upphov till.

Gravida och barn

Under graviditet rekommenderar man att reflux behandlas med omepratzol, eftersom man har den längsta erfarenheten av det preparatet och det finns mest undersökningar om det.

Funktionell dyspepsi hos barn har undersökts endast litet. Vid reflux kan man använda protonpumpshämmare också för barn.

Uppföljning

Uppföljning behövs i allmänhet inte om det är fråga om funktionell dyspepsi, om man har kontrollerat resultatet av eradikationsbehandlingen, om man hos barnpatienter har gjort de grundläggande utredningarna och om man har gjort en kontroll efter operation. Vid organisk dyspepsi kan det i bland vara nödvändigt med uppföljning. I allmänhet kan man ordna uppföljningen inom primärvården, i svårare fall enligt anvisningar från den specialiserade sjukvården.

Tabell 1. Läkemedel som allmänt används vid dyspepsi (besvär i övre buken) (källa Terveyskirjasto «http://www.terveyskirjasto.fi»1):
Protonpumpshämmare (PPI) förhindrar effektivt syrautsöndring. Protonpumpshämmare är till exempel esomepratzol, lansopratzol, omepratzol, pantopratzol och rabepratzol.
H2-blockerare (famotidin, ranitidin) förhindrar syrautsöndringen både genom att minska mängden magsyra och genom att minska dess surhet. Problemet med H2-blockerare är att kroppen snabbt vänjer sig vid dem.
Antacida (innehåller aluminium-, magnesium- och kalciumsalter) minskar surheten i magen genom att neutralisera saltsyran i magen. Verkan av antacida är kortvarig (en halv till två timmar), så i praktiken måste man ta dem flera gånger om dagen.
Sukralfat binds vid den skadade slemhinnan och skyddar den. Sukralfat skyddar bäst om man tar det på fastande mage och innan man lägger sig. Det skyddande gelet stannar i magsäckens övre del i ett par timmar.

Patientversionen är sammanställd utifrån Finska Läkarföreningen Duodecims God medicinsk praxis-rekommendation av medicinska redaktören Kirsi Tarnanen. Texten har granskats av ordförande för arbetsgruppen som har utarbetat God medicinsk praxis-rekommendationen, professor Krister Höckerstedt, specialisläkaren i psykiatri, redaktören för God medicinsk praxis Tanja Laukkala från Centret för Militärmedicin och MD, redaktionschefen för God medicinsk praxis Raija Sipilä från Finska Läkarföreningen Duodecim.

Översättningen till svenska är bekostad av Finska Läkaresällskapet.

Ansvarsbegränsning

God medicinsk praxis -rekommendationerna är sammandrag gjorda av framstående experter gällande diagnostik och behandling av bestämda sjukdomar. De ersätter inte läkarens eller annan hälsovårdspersonals egen bedömning av vilken diagnostik och behandling som är bäst för den enskilda patienten då behandlingsbeslut fattas.

God medicinsk praxis-rekommendationerna är oberoende nationella behandlingsrekommendationer som baserar sig på evidensbaserade forskningsresultat. Läs mer
GOD MEDICINSK PRAXIS - REKOMMENDATION PÅ FINSKA