KH2014 Suositus KH2014 Suositus

Akuta tandinfektioner och antimikrobiell medicinering
Patientinformation |  Publicerad: 2012-01-09  
Teija Riikola, Riina Richardson, Anders Bergman och Odontologiska Samfundet
Skriv ut

Akuta tandinfektioner och antimikrobiell medicinering

Patientinformation
9.1.2012
Teija Riikola, Riina Richardson, Anders Bergman och Odontologiska Samfundet

God medicinsk praxis -rekommendationen på finska «Hammasperäiset äkilliset infektiot ja mikrobilääkkeet»1

En plötslig, akut infektion i munnen är ofta förorsakad av en tand. Symptomen är lokal smärta och svullnad. Infektionen kan behandlas av en tandläkare, och i allmänhet behöver man inte antimikrobiella mediciner, eller antibiotika. Vid allvarligare infektioner behöver man ändå oftast antibiotika, och i värsta fall sjukhusvård.

Symptom

Infektioner som har sin orsak i en tand, eller s.k. odontogena infektioner, kan få området kring en tand att bli ömt och svullet, och de lokala lymfkörtlarna sväller och andedräkten blir dålig. Den inflammerade tanden kan vara öm när man knackar på den, och den kan kännas högre och mera rörlig än vanligt. Det kan sippra blod eller var ur tandköttsfickan.

Smärtan kan försvinna om det bildas en varböld, eftersom trycket i så fall lättar. Då håller infektionen inte på att bli bättre, utan sämre, och då ska man genast söka tandläkarvård.

En allvarlig infektion i munnen, som måste behandlas på sjukhus, kan göra det svårt att svälja, tala, öppna munnen eller vända på huvudet. Det kan också bli svårt att andas. Om du upptäcker ett enda av de symptomen ska du genast kontakta sjukvården.

Förutom symptomen ovan ökar också dåliga tänder risken för infektioner!

Undersökningar

När man söker orsaken till infektioner i munnen undersöker man hela patienten. Tandläkaren måste veta om patienten har andra sjukdomar, och om hon eller han tar mediciner. Man tar också en panoramaröntgenbild av munnen.

Om patienten har allmänna symptom eller en allvarlig allmän sjukdom, tar man också vissa laboratorieprov. Om CRP, som är ett mått på inflammationsnivån, är över 50 mg/l, eller antalet leukocyter är över 10 x 109/l, kan läget redan vara allvarligt.

Behandling

Den viktigaste behandlingen av en odontogen infektion är, att man eliminerar orsaken – antingen tandens nerv eller pulpa, eller ofta hela tanden. Samtidigt öppnar man infektionshärden och dränerar den, och planerar resten av behandlingen och uppföljningen. Läkningen kan gå snabbare om patienten sköljer munnen med desinficerande munvatten.

Om det behövs antibiotika börjar man först med en större dos. Man får vänta på mottagningen i ungefär en timme (ofta i väntrummet) tills medicinen hunnit verka, innan tandläkaren börjar behandlingen. Ofta räcker det med en enda dos av medicinen tillsammans med effektiv behandling av tanden.

Vilka antibiotika man väljer beror på hur allvarlig infektionen är, hurdan inflammationsbenägenhet patienten har och vilka mediciner hon eller han har tagit på senare tid. Därför är det viktigt att berätta för tandläkaren om man har andra sjukdomar, och tar mediciner för deras skull.

Mediciner som används är

  • penicillin eller amoxicillin tillsammans med metronitazol
  • amoxicillin-klavulansyra
  • kefalosporin kombinerat med metronidazol för penicillinallergiker
  • klindamycin eller doxicyklin för personer som får allvarliga allergiska symptom av penicillin

Orsaker

Största delen av infektionerna i munnen och käkarna förorsakas av tänder. De är ofta blandinfektioner, förorsakade av bakterier som också normalt finns i munnen.

Infektionen sprider sig i allmänhet antingen från tandroten, eller från en infektion i gropen i benet som blir kvar när man drar ut en tand. Hos barn och ungdomar kan orsaken också vara en inflammation i vävnaderna kring en tand som håller på att komma fram, eller en obehandlad tandköttsinflammation. Andra orsaker kan vara tandskador, käkfrakturer eller kirurgiska ingrepp.

Förebyggande åtgärder

Det effektivaste sättet att förhindra infektioner är att hålla tänderna ordentligt rena.

Infektioner i tänder och käkar ska alltid behandlas

  • före operationer där man sätter in främmande föremål i kroppen (hjärtklaffar, led- eller blodkärlsproteser)
  • innan man påbörjar en kraftig medicinering som sänker kroppens motståndskraft
  • före strålbehandling inom käkområdet
  • innan man påbörjar medicinering med intravenösa mediciner mot osteoporos (bisfosfonater)

Uppföljning

Efter behandlingen är det viktigt att följa med hur det står till med munnen och tänderna, eftersom det är väldigt svårt att själv avgöra hur infektionen läks. Den första efterkontrollen gör man redan efter 1–2 dagar efter att man börjat behandlingen. Då kontrollerar man, att behandlingen faktiskt har fått inflammationsreaktionen att lugna sig.

Om man får feber efter att behandlingen redan påbörjats, eller om det dyker upp andra tecken på en allvarlig infektion, ska man genast ta kontakt med närmaste sjukhusjour.

Förekomst

Lindriga tandinfektioner är vanliga, och kan i allmänhet skötas med lokal behandling. Allvarliga odontogena infektioner som kräver sjukhusvård förekommer årligen 1,5–7,2 per 100 000 personer. Hos barn är så allvarliga infektioner ovanliga.

Allvarliga allmänsjukdomar och sjukdomar som försvagar immunförsvaret ökar risken för tandinfektioner, och det är också i de grupperna dödligheten i odontogena infektioner är störst.

En odontogen infektion som spritt sig och kräver sjukhusvård är livsfarlig – man kan fortfarande dö av sådana. Därför är det viktigt att sköta sina tänder, och att genast behandla infektioner.

Patientversionens text är baserad på Läkarföreningen Duodecims rekommendation om god medicinsk praxis, och har skrivits av medicinska redaktören Teija Riikola. Den är granskad av ordföranden för sakkunniggruppen som gjort upp rekommendationen, docent Riina Richardson, Helsingfors universitet och University of Manchester.

Översättningen till svenska är gjord av Anders Bergman, och bekostad och granskad av Odontologiska Samfundet.

Ansvarsbegränsning

God medicinsk praxis -rekommendationerna är sammandrag gjorda av framstående experter gällande diagnostik och behandling av bestämda sjukdomar. De ersätter inte läkarens eller annan hälsovårdspersonals egen bedömning av vilken diagnostik och behandling som är bäst för den enskilda patienten då behandlingsbeslut fattas.

God medicinsk praxis-rekommendationerna är oberoende nationella behandlingsrekommendationer som baserar sig på evidensbaserade forskningsresultat. Läs mer
GOD MEDICINSK PRAXIS - REKOMMENDATION PÅ FINSKA