KH2014 Suositus KH2014 Suositus

Ventrombos och lungemboli (blodpropp)
Patientinformation |  Publicerad: 2011-09-30  
Kirsi Tarnanen, Riitta Lassila, Matti Halinen, Carina Loman och Finska Läkaresällskapet
Skriv ut

Ventrombos och lungemboli (blodpropp)

Patientinformation
30.9.2011
Kirsi Tarnanen, Riitta Lassila, Matti Halinen, Carina Loman och Finska Läkaresällskapet

God medicinsk praxis -rekommendation på finska «Laskimotukos ja keuhkoembolia»1

Årligen insjuknar en eller två personer av tusen i djup ventrombos (det vill säga blodpropp i en djupt liggande ven, vanligen i benet) eller i lungemboli (blodpropp i lungan). Djup ventrombos kan till stor del förebyggas i situationer där risken för blodpropp ökar, såsom vid operationer, långvarigt stillasittande, graviditet och sjukdomar som kräver sängliggande.

Mekanismerna bakom djup ventrombos och lungemboli är de samma. Djup ventrombos kan uppkomma på grund av en skada i blodkärlets vägg, långsamt blodflöde eller en ökad tendens för blodproppar, som kan vara ärftlig. En blodpropp kan sedan lossna och transporteras med blodet till en lungartär och i värsta fall förorsaka livsfara.

Symptom

Symptom vid djup ventrombos är svullnad och smärta i hela benet eller vaden då man promenerar, vilosmärta, hetta, rodnad och ömhet i benet, samt feber. Men det kan ta länge innan symptom uppkommer. Under graviditet bildas djup ventrombos oftast i vänstra benet.

Typiska symptom vid lungemboli är andnöd, hosta, blodiga upphostningar, bröstsmärta, svimning, feber och försämrad prestationsförmåga.

Riskfaktorer

En tidigare blodpropp i vilken ven som helst ökar risken för djup ventrombos och blodpropp i lungan. Andra riskfaktorer är bland annat operation, hög ålder, övervikt, rökning, sjukdomar som kräver sängliggande, samt långvarigt sittande. Även vissa sjukdomar, såsom cancer, och en del mediciner (till exempel psykosmedicinen klozapin) och hormonbehandlingar ökar risken för blodpropp. Ökad tendens för tromboser, trombofili, kan vara ärftlig; risken för blodpropp är 2–3 gånger större om man har en nära släkting som haft ventrombos. Trombofili kan utredas med laboratorieprov.

Undersökningar

Diagnosen baserar sig på den bakgrundsinformation som patienten ger, läkarundersökning, samt ultraljuds- och röntgenundersökningar och datortomografi.

Om sannolikheten för ventrombos är liten eller högst måttlig, kan ventrombos uteslutas med hjälp av D-dimervärdet (blodprov). Om D-dimervärdet hos en patient med endast lindriga symptom ligger inom referensområdet behövs inga andra undersökningar. I samband med många sjukdomar, efter operationer och vid graviditet lönar det sig inte att mäta D-dimervärdet, eftersom det då alltid är förhöjt.

Om sannolikheten för blodpropp är stor behövs ultraljuds- eller datortomografiundersökning. Misstänker man djup ventrombos används ultraljud och misstänks lungemboli används spiraldatortomografi (DT-angiografi) eller ventilations-perfusions-scintigrafi. Lungembolier indelas i tre olika svårighetsgrader: lindrig, medelsvår och svår (massiv).

Om massiv lungemboli misstänks görs också en ultraljudsundersökning av hjärtat.

Behandling

Patientens allmäntillstånd påverkar behandlingen. Om patientens tillstånd är gott och det inte finns risk för blödning kan patienten vårdas hemma.

Om patienten har symptom, behandlas ventrombos med högläge och kompression av benet. Patienten får röra sig efter att behandling med blodförtunnande läkemedel har påbörjats.

Behandlingen med blodförtunnande läkemedel (antikoagulansbehandling) börjar vanligen med lågmolekylärt heparin, i kombination med warfarin. Lågmolekylärt heparin är en trygg medicin även under graviditet och vid behandling av blodpropp i samband med cancer. I särskilda situationer kan även ofraktionerat heparin eller fondaparinux användas.

Under medicineringen är det viktigt att följa med patientens blodvärden (bland annat blodstatus och INR-värde) och att även beakta annan medicinering, eftersom warfarin och vissa andra läkemedel kan verka skadligt tillsammans.

Läkemedelsbehandlingens längd efter en blodpropp är individuell och påverkas av trombosbenägenheten, tidigare blodproppar, risken för en ny propp och faktorer som påverkar blödningstendensen samt patientens ålder, övriga sjukdomar och läkemedelsbehandlingar. Behandlingen pågår minst tre månader, men kan också fortsätta livet ut.

Ibland behövs även trombolysbehandling, d.v.s. upplösning av blodproppen, till exempel vid massiv lungemboli eller djup ventrombos som sträcker sig ovanför ljumskligamentet, eller om symptomen är svåra och har varat i högst två veckor och patienten inte har ökad risk för blödningar. Det lönar sig vanligen inte att ge trombolysbehandling ifall symptomen varat i mer än två veckor.

Då svullnaden lagt sig får patienten en individuellt utformad medicinsk stödstrumpa som används dagligen i två år, i svåra fall under resten av livet. Stödstrumpan dras på med benet upplyft, före man stiger upp ur sängen.

Förebyggande av blodpropp

En stor del av de djupa ventromboser som uppstår i samband med medicinska åtgärder kan förebyggas. Som förebyggande behandling används läkemedel (lågmolekylärt heparin eller fondaparinux som injiceras under huden), mekanisk pumpbehandling för benen, medicinsk stödstrumpa eller en kombination av dessa.

I samband med operationer kan det behövas läkemedelsbehandling som förebygger tromboser, det vill säga trombosprofylax. Vid protesoperation i knäet eller höften kan man alternativt använda nya läkemedel som tas via munnen (dabigatran och rivaroxaban). Effekten av den medicinska profylaxen är bättre ju närmare operationen den ges eller ju snabbare efter operationen den påbörjas (vanligen cirka 6–12 timmar efter operationen). Genom att patienten tidigt börjar röra på sig efter operationen minskas risken för blodproppar, men förhindras inte helt.

Vid långa flygresor rekommenderas att man undviker spända kläder, dricker tillräckligt vatten och rör på benen. För personer med ökad risk för blodpropp rekommenderas dessutom stödstrumpor. För patienter med extra hög trombosrisk kan en läkare före en lång flygresa (över 6 timmar) skriva ut en engångsdos lågmolekylärt heparin, om patienten inte har warfarinmedicinering.

Förebyggande behandling kan öka risken för blödningar. Blödningsrisken är oftast störst under den första månaden.

Uppföljning och patienthandledning

Patientens tillfrisknande och läkemedelsbehandling uppföljs inom primärvården.

Patienten informeras om sjukdomen, riskfaktorerna, läkemedelsbehandlingen och dess längd och biverkningar, användningen av stödstrumpan samt förebyggande av tromboser; Patienthandledningen är en central del av vården om man skall uppnå goda resultat. När patienten själv förstår betydelsen av trombosrisken kan han eller hon berätta om den för läkare också i samband med behandlingen av andra sjukdomar.

Alla patienter kallas till uppföljningsbesök senast då medicineringen skall avslutas.

Patientversionen är utarbetad utifrån Finska Läkarföreningen Duodecims God medicinsk praxis -rekommendation av redaktör Kirsi Tarnanen, som ansvarar för patientversionerna. Den är granskad av arbetsgruppens ordförande, avdelningsöverläkare Riitta Lassila på HUCS och docent Matti Halinen, resultatområdeschef på Kuopio universitetssjukhus.

Översättningen till svenska är gjord av hälsovårdare Carina Loman, och bekostad och granskad av Finska Läkaresällskapet.

Ansvarsbegränsning

God medicinsk praxis -rekommendationerna är sammandrag gjorda av framstående experter gällande diagnostik och behandling av bestämda sjukdomar. De ersätter inte läkarens eller annan hälsovårdspersonals egen bedömning av vilken diagnostik och behandling som är bäst för den enskilda patienten då behandlingsbeslut fattas.

God medicinsk praxis-rekommendationerna är oberoende nationella behandlingsrekommendationer som baserar sig på evidensbaserade forskningsresultat. Läs mer
GOD MEDICINSK PRAXIS - REKOMMENDATION PÅ FINSKA