Epilepsi och feberkramper hos barn
Patientinformation |  Publicerad: 2007-09-26  
Teija Riikola och Kaj Eriksson
Skriv ut

Epilepsi och feberkramper hos barn

Patientinformation
26.9.2007
Teija Riikola och Kaj Eriksson

God medicinsk praxis -rekommendation på finska «Epilepsiat ja kuumekouristukset (lapset)»1

Epilepsier hos barn bildar en neurologisk sjukdomsgrupp med varierande orsaker, symtom och prognoser. För epilepsidiagnosen och fastställandet av epilepsitypen är barnens och föräldrarnas noggranna uppgifter om och observationer av anfallens natur och längd mycket viktiga. Epilepsitypen avgör vilken läkemedelsbehandling som väljs. Målet med behandlingen är att barnet inte får några anfall och att barnets utveckling stöds.

Vad är epilepsi?

Epilepsi är benägenheten att få upprepade epileptiska anfall utan att bli utsatt för särskilda utlösande faktorer. Anfallens längd varierar vanligen mellan några sekunder och några minuter, men kan också vara i timmar eller dygn. Det epileptiska anfallet är en övergående störning i hjärnans elektriska funktioner. Störningen kan bero på en medfödd utvecklingsstörning i hjärncellerna, en ärftlig funktionsstörning eller en hjärnskada som uppkommit under fostertiden, vid förlossningen eller senare i barndomen. En del epilepsier har samband med hjärnans mognad och har ingen påvisbar orsak.

Det finns många olika typer av epilepsi hos barn och unga, och symtomen, orsakerna och prognoserna varierar mycket. På basen av åldern då epilepsin börjat, anfallstypen, följdsymtom, avvikelserna i hjärnans elektriska funktioner och epilepsins prognos, kan man hos en del av patienterna känna igen epilepsisyndrom. Godartade epilepsisyndrom påverkar inte barnets helhetsutveckling märkbart, men till de sällsyntare och svårare syndromen hör också andra neurologiska symtom, som kan bromsa eller till och med stoppa barnets utveckling.

Epileptiska anfall som utlöses av feber, det vill säga feberkramper, kräver inte regelbunden medicinering och är inte det samma som epilepsi. Feberkramp hör till åldern då barnets nervsystem utvecklas och också regleringen av hjärnans elektriska verksamhet förändras, vilket gör att barnet kan få ett epileptiskt anfall till exempel av feber.

Epilepsins många olika symtom

Symtom vid epileptiskt anfall är fördunklat medvetande, delvis eller helt, ofrivilliga rörelser (rytmiskt knyckande, stelhet, enstaka muskelknyckar, slapphet i musklerna), automatismer (till exempel sväljande, pillrande), sinnesintryck som uppkommer av sig själv (syn-, hörsel-, känsel-, smak- och luktintryck), affektiva fenomen (till exempel rädsla) och funktionshindrande symtom (oförmåga att tala eller upprätthålla ställningen i extremiteter). Också fördröjd utveckling eller tillbakagång i talet kan vara första symtom på epilepsi hos barn.

Att konstatera epilepsi – skriv upp symtomen noggrant

Läkaren fastställer epilepsidiagnosen genom att noga sätta sig in i barnets symtom och typen av anfall på basen av vad både barnet själv och dess föräldrar eller andra som sett anfallet berättar. Efter det undersöker läkaren barnet och kompletterar vid behov med en undersökning av hjärnans elektriska verksamhet (EEG), bildundersökningar av hjärnan och laboratorieundersökningar. Om man kan identifiera ett epilepsisyndrom blir det lättare att planera behandlingen av epilepsin, men ett klart epilepsisyndrom identifieras bara hos var tredje patient.

Ibland kan det första symtomet på epilepsin vara att utvecklingen hämmas eller talet blir sämre. Cirka en tredjedel av alla barn som lider av epilepsi har också andra neurologiska symtom, såsom utvecklings- eller rörelsehandikapp.

Om man misstänker epilepsi hos ett barn, skickas barnet till specialsjukvården enligt situationen antingen som brådskande eller jourpatient, och vid oklara fall rekommenderas att specialsjukvården konsulteras per telefon.

Epilepsityper

Anfallstypen eller -typerna definieras på basen av beskrivningen av anfallssymtomen. Dessa har en central betydelse när det gäller diagnostik och behandling. Anfallstyperna kan indelas i partiella och generaliserade. En del av anfallen kan inte klassificeras. Vid partiella anfall aktiveras vanligen bara vissa områden i den ena hjärnhalvan. Vid generaliserade anfall aktiveras båda hjärnhalvorna eller delar av dem samtidigt.

Idiopatiska epilepsier uppkommer av sig själva utan påvisbar strukturell orsak och en del av dessa är genetiska. Vid symtomatisk epilepsi kan man upptäcka strukturella förändringar i hjärnan som kan vara medfödda (till exempel en utvecklingsstörning i hjärnbarken), förvärvade (till exempel på grund av trauma) eller ha samband med andra neurologiska sjukdomar (till exempel ämnesomsättningssjukdomar).

Vid epilepsisyndrom är symtomen liknande hos olika patienter oberoende av epilepsins orsak. De viktigaste faktorerna vid fastställandet av syndrom är anfallstypen eller en kombination av typer, åldern då symtomen började och EEG-undersökningens resultat. Vid cirka 2/3 av alla epilepsidiagnoser kan man inte göra någon klar syndromklassificering.

Läkemedelsbehandling av epilepsi

Läkemedelsbehandling av epilepsi påbörjas oftast efter det andra anfallet. Efter bara ett anfall kan man överväga regelbunden medicinering om anfallet var utdraget eller man konstaterar annat som ökar risken för nytt anfall.

Grunden i epilepsibehandling är en tillräckligt lång medicinering och behandlingens mål är att det inte blir några anfall. Ofta lyckas man också få bra kontroll över anfallen med läkemedel. Läkemedelsbehandlingen börjar med ett förstahandsläkemedel, som väljs enligt anfallstyp och eventuellt epilepsisyndrom. Om anfallen inte tar slut med det första läkemedlet försöker man med ett annat läkemedel som enda läkemedel. Om anfallen fortsätter går man vanligen över till kombinationsmedicinering.

Medicineringen fortsätter vanligen åtminstone så länge att barnet eller den unga inte haft några anfall på två år. Vid vissa godartade barnepilepsier kan behandlingen avslutas när barnet varit utan anfall i ett år, medan det i andra fall kan krävas medicinering livet ut.

Efter epilepsidiagnosen är det viktigt att familjen får handledning. Då går man igenom medicineringen, dess eventuella skadeverkningar, hur man följer med behandlingens effekt, epilepsins verkan på det dagliga livet och skolgången samt eventuella begränsningar i yrkesval och till exempel körförmåga.

Mer information om epilepsimediciner «De vanligaste epilepsimedicinerna, indikationer och dosering»1.

Ketogen kost

Barn som lider av svårbehandlad epilepsi kan få nytta av en ketogen kost, där mängden kolhydrater och proteiner är mindre än normalt och energin fås främst från fetter. Då använder hjärnan som energikälla ketoner, föreningar som bildas i fettsyreomsättningen, i stället för socker. Man känner inte exakt till hur den ketogena kosten verkar och den ersätter inte läkemedelsbehandlingen.

Kirurgisk behandling av epilepsi

Om epilepsin är svår och andra behandlingsformer inte ger tillräcklig hjälp, kan kirurgisk behandling övervägas. Till exempel för barn med tinninglobsepilepsi kan kirurgisk behandling få slut på anfallen i mer än hälften av fallen, då medicinering inte hjälpt. Epilepsikirurgi och bedömning av dess behov har i Finland koncentrerats till två centrum: Helsingfors universitets centralsjukhus (HUCS) och Kuopio universitetssjukhus (KUS).

Många tillfrisknar från epilepsin

Prognosen vid barnepilepsi anses i allmänhet god och största delen av patienterna blir med nuvarande behandlingsmetoder fria från anfall. Hos de barn som trots behandlingen får anfall, kan epilepsin påverka tillväxt och utveckling.

Obehandlad epilepsi kan vara en framskridande sjukdom som bromsar barnets motoriska, intellektuella och sociala utveckling. Därför är ett tidigt konstaterande av epilepsin, en god medicinsk vård, godkännande av epilepsin som en av barnets individuella egenskaper och stödjande av en normal utveckling viktiga delar i en god vård.

Risken för nya epilepsianfall varierar mycket från barn till barn (12–39 procent) under de första två åren efter avslutad medicinering. Hos en liten del är den återkomna epilepsin svårbehandlad. Hos en del av barnen kan epilepsin återkomma i vuxen ålder och medicineringen måste börja på nytt.

Feberkramper

Feberkramper är anfall som förekommer i samband med feber. Symtomen är medvetslöshet och muskelstelhet, knyckar eller slapphet. Anfallen kallas enkla om de är symmetriska och varar mindre än 15 minuter. Vid komplicerade feberkramper varar anfallet längre än 15 minuter eller är osymmetriskt eller upprepas flera gånger under samma dag. Bland barn under sju år får 2–5 procent någon gång feberkramper.

Om barnet får feberkramp utesluts först möjligheten att barnet har en allvarlig infektion, och vid behov skickas barnet till undersökningar på sjukhus.

Det är bra om föräldrarna lär sig använda medicinen som kan ges vid anfall, men förebyggande medicinering mot feberkramper är inte till någon nytta. Fortsatta undersökningar behövs inte om ett barn i åldern 6 månader till 6 år har anfall av medvetslöshet och kramp endast vid feber och barnet repar sig normalt från dem. Feberkramp behandlas akut med samma principer som ett epileptiskt anfall. Se God medicinsk praxis-rekommendationen Utdraget epileptiskt anfall (på finska) «Epileptinen kohtaus (pitkittynyt; status epilepticus)»3.

Prognosen vid feberkramper är god och barnen skiljer sig inte i tioårsåldern från sina jämnåriga när det gäller intellektuell utveckling enligt psykologiska tester, beteende eller skolframgång.

Förekomsten av epilepsi och feberkramper

Cirka tre av tusen finländska barn under 16 år lider av epilepsi. Feberkramper har betydligt fler, 2–5 procent av barn under sju år. Barn som fått komplicerad feberkramp har en risk på 4–6 procent att drabbas av barnepilepsi.

Denna patientversion är utarbetad på basen av Läkarföreningen Duodecims God medicinsk praxis-rekommendation av Teija Riikola, medicinsk redaktör, och den är granskad av ordföranden för expertgruppen som utarbetat rekommendationen, överläkare Kaj Eriksson vid Tammerfors universitetssjukhus’ enhet för barnneurologi. Översättningen till svenska är gjord av hälsovårdare Carina Loman.

Ansvarsbegränsning

God medicinsk praxis -rekommendationerna är sammandrag gjorda av framstående experter gällande diagnostik och behandling av bestämda sjukdomar. De ersätter inte läkarens eller annan hälsovårdspersonals egen bedömning av vilken diagnostik och behandling som är bäst för den enskilda patienten då behandlingsbeslut fattas.

God medicinsk praxis-rekommendationerna är oberoende nationella behandlingsrekommendationer som baserar sig på evidensbaserade forskningsresultat. Läs mer
GOD MEDICINSK PRAXIS - REKOMMENDATION PÅ FINSKA