Kronisk obstruktiv lungsjukdom börjar ofta med tobakshosta
Patientinformation |  Publicerad: 2015-06-10  
Kirsi Tarnanen, Terttu Harju, Tuula Meinander och Finska Läkaresällskapet
PDF Skriv ut

Kronisk obstruktiv lungsjukdom börjar ofta med tobakshosta

Patientinformation
10.6.2015
Kirsi Tarnanen, Terttu Harju, Tuula Meinander och Finska Läkaresällskapet

God medicinsk praxis -rekommendation på finska «Keuhkoahtaumatauti»1

Den viktigaste orsaken till kronisk obstruktiv lungsjukdom (KOL) är rökning; ju mera en person utsätts för tobaksrök desto större är risken att insjukna. Att sluta röka och att motionera är en central del av behandlingen.

I KOL ingår tre delfaktorer: kronisk luftrörskatarr, förträngning av luftrören och lungemfysem. Lungemfysem är en kronisk utvidgning av lungorna som uppkommer främst genom vävnadsdestruktion av lungblåsor. Andra samtidiga sjukdomar såsom hjärt-kärlsjukdomar, metaboliskt syndrom, osteoporos, depression och lungcancer är vanligare hos patienter med KOL än hos andra personer i samma ålder.

Riskfaktorer

Den viktigaste orsaken till KOL är tobaksrökning. Risken är större ju flera rökår patienten har bakom sig och ju större exponeringen för tobaksrök har varit (paketår = den dagliga tobakskonsumtionen i askar * antalet år patienten har rökt).

Ett arbete där det dammar gör risken för KOL mångdubbelt större speciellt för rökare. Om en arbetstagare är utsatt för damm, gaser och ånga görs en lagstadgad spirometriundersökning med ett till tre års intervall.

Om patienten är ung (under 45 år) eller har rökt under bara en kort tid bör alfa1-antitrypsin-värdet bestämmas, eftersom ungefär två procent av patienterna har denna sällsynta genetiska brist, som predisponerar för KOL.

Symtom

Typiska symtom på KOL är andnöd, hosta och slemutsöndring i luftvägarna. I början märker patienten inte ens nödvändigtvis symtomen eller vänjer sig vid dem, men med tiden blir symtomen i allmänhet värre – i synnerhet om patienten röker. Diagnosen ställs inte enbart utgående från symtomen, men de ger orsak att skicka patienten på ytterligare undersökningar.

Diagnostik och undersökningar

Diagnosen bygger på spirometriundersökning (undersökning av lungfunktionen med så kallat blåstest i laboratorium). Genom testet fås uppgifter om lungvolymen och om eventuella förträngningar i luftrören. I spirometrin ingår ett prov där patienten mellan blåsningarna får läkemedel som utvidgar luftrören. Typiskt för KOL är en förträngning av luftrören som kvarstår också efter medicinering med luftrörsvidgande läkemedel. För att diagnostisera eller utesluta astma gör patienten vanligen hemma en uppföljning av den maximala utandningshastigheten (PEF-uppföljning) och vid behov görs ett behandlingsförsök med till exempel inhalerbart kortison.

Röntgenbilder på lungorna och laboratorieprov hör också till standarsundersökningarna, eftersom man med dem kan utesluta andra sjukdomar som orsakar luftvägssymtom och andnöd.

Av riskfaktorerna för KOL kartläggs rökning i antalet paketår, passiv rökning och eventuell exponering i yrket. Patientens tidigare luftvägsinfektioner och astma klarläggs också, liksom luftvägssjukdomar hos den närmaste släkten.

Typer av KOL

KOL klassificeras enligt om risken för försämringsperioder är stor eller liten eller om patienten eventuellt har både KOL och astma.

Försämringsperioder

Alla patienter har inte försämringsperioder vid KOL, medan de hos andra förekommer upprepade gånger. Under försämringsperioden blir andningssymtomen akut svårare. Största delen av försämringsperioderna orsakas av luftvägsinfektioner (60–80 procent), sedan följer luftföroreningar (10 procent). Avbrott i läkemedelsbehandlingen kan också leda till försämring.

Uppskattning av svårighetsgraden

Sjukdomens svårighetsgrad bestäms utgående från undersökningsresultaten, patientens symtom, försämringsperioder och övriga sjukdomar. Patientens prestationsförmåga kan testas med ett sex minuters gångtest eller patienten kan tillfrågas om hur bra det går att gå uppför trappor eller hur långt han/hon orkar gå.

Symtom på långt framskriden sjukdom är andnöd redan vid lindrig ansträngning eller till och med i vila, hosta, avmagring, trötthet och upprepade försämringsperioder. Om viktindex (BMI) hos en patient med KOL är under 21 är det fråga om undernäring.

Målsättning för behandlingen

Med behandlingen försöker man lindra symtomen och förbättra livskvaliteten, göra att sjukdomen framskrider långsammare och förhindra försämringsperioder.

Läkemedelsfri behandling

Läkemedelsfri behandling inbegriper rökstopp, uppmuntran till att motionera och rörelserehabilitering. Att sluta röka förbättrar prognosen vid en redan konstaterad sjukdom.

För patienter med KOL rekommenderas influensavaccination årligen och pneumokockvaccination en gång.

Rörelserehabilitering

Rörelserehabilitering bör erbjudas för patienter med KOL som trots läkemedelsbehandling har ständiga symtom och försämrad prestationsförmåga, eller för patienter som rör sig för litet. Den bör också erbjudas patienter med ständiga försämringsperioder eftersom dessa snabbt invalidiserar patienten.

Rörelserehabilitering lindrar andnöd och kraftlöshet, depression och ångest samt förbättrar den fysiska prestationsförmågan och minskar risken för sjukhusintagning.

Rehabiliteringen bör innehålla mångsidig motion, till exempel träning på gym, gymnastik i grupp eller vattengymnastik, sammanlagt 45–90 minuter tre gånger i veckan och av dem minst två gånger som ledd verksamhet. Längden på rehabiliteringen bör vara sex till tolv veckor och det är bra att erbjuda patientundervisning och handledning som en del av rehabiliteringen. Resultaten bör bedömas med åtminstone prestationstest och symtomförfrågan men gärna också med förfrågan om livskvalitet.

Läkemedelsbehandling

Läkemedelsbehandling vid KOL baserar sig på patientens typ av sjukdom, mängden symtom och risken för försämringsperioder. Ändamålet med läkemedelsbehandlingen är att lindra patientens symtom och minska antalet försämringsperioder. Sjukdomstypen och den läkemedelsbehandling som den kräver bedöms på nytt vid varje uppföljningsbesök.

Luftrörsvidgande läkemedel

Läkemedel som utvidgar luftrören kallas luftrörsvidgande läkemedel. Det finns både kort- (tre till sex timmar) och långverkande (tolv till tjugofyra timmar) luftrörsvidgande läkemedel. De doseras antingen enligt behov för att lindra akuta symtom eller regelbundet för att undvika symtom. Om patienten använder långverkande läkemedel är det bra att med tanke på akuta symtom också ha ett kortverkande luftrörsvidgande läkemedel tillhands.

Inhalerbart (som inandas) kortison (glukokortikoid) rekommenderas inte som enda läkemedel för långvarigt bruk vid KOL. Det kan användas kombinerat med långverkande luftrörsvidgande läkemedel om patienten utom KOL också har astma eller stor risk för försämringsskov.

Inhalator

Det är viktigt att patienten kan använda sin inhalator rätt, så han/hon bör få handledning både då läkemedelsbehandlingen påbörjas och vid uppföljningsbesöken. Inhalatorer finns både för läkemedel i pulverform och med drivgas, som kan användas tillsammans med en så kallad andningsbehållare. Ibland behövs både mask och medhjälpare.

Egenvård av försämringsperioder

Patienter som har upprepade försämringsperioder instrueras att känna igen försämringen själv och börja läkemedelsbehandlingen med kortison eller antibiotika.

Hemvård med syre

Vid KOL försämras lungfunktionen småningom och slutligen kan följden bli svår syrebrist i vävnaderna. Då kan hemvård med syre användas om patienten uppfyller kriterierna för detta. Rehabiliteringsinstruktören handleder när behandlingen inleds och vid uppföljning i hemmet. Om syrebehandlingen inte används eller om patienten röker under behandlingen, avslutas den.

Om patienten har förhöjd koldioxidhalt i blodet (kronisk hyperkapni) med upprepade försämringsperioder kan noninvasiv nattlig ventilation (NIV) användas. Om patienten inte använder apparaten avslutas behandlingen.

Kirurgisk behandling

Med lungtransplantation försöker man förlänga livslängden. En lång rökningshistoria och de sjukdomar som det för med sig samt ökad risk för elakartade tumörer kan utgöra ett hinder för lungtransplantation.

Palliativ vård

Palliativ vård innebär vård av en patient och de anhöriga vid långt gången sjukdom där det inte mera finns botande behandling. Andnöd kan behandlas med opioder om andra behandlingar inte ger tillräcklig hjälp. Också smärta hos en patient med KOL bör behandlas adekvat.

Uppföljning och screening

Diagnos, behandling och uppföljning av KOL sker huvudsakligen inom primär- eller företagshälsovården. Patienter med svår sjukdom eller sådana som insjuknat vid ovanligt tidig ålder (under 45 år) hänvisas till den specialiserade sjukvården. Bedömning av arbetsförmågan görs i första hand av företagsläkaren, vid oklara fall av en specialistläkare i lungsjukdomar.

Vid uppföljningen är målet att ha minst ett uppföljningsbesök per år – speciellt om patienten ännu röker. Vid uppföljningen och handledningen används kunnandet hos skötare som har specialutbildning på området.

Screening

Om patienten har rökt redan länge (mer än 20 paketår), rekommenderas spirometri som screeningsundersökning i samband med annat besök inom hälsovården. Den största nyttan av screeningen fås när den kombineras med rökstopp.

KOL i siffror

Enligt undersökningen Hälsa 2000 var förekomsten av KOL i Finland under åren 2000–2001 4,3 procent hos män och 3,1 procent hos kvinnor. KOL förekom mest hos 65–74 år gamla män (13 %).

I Finland dog 1 044 personer i KOL år 2012, av dem var 721 män och 323 kvinnor. I Finland har dödligheten under de senaste åren hållits oförändrad, men i bland annat Britannien och Förenta Staterna har den ökat. I Britannien var KOL redan år 2010 den fjärde vanligaste dödsorsaken.

Patentversionen är uppdaterad utifrån Finska Läkarföreningen Duodecims God medicinsk praxis-rekommendation av medicinska redaktören Kirsi Tarnanen som ansvarar för patientversionerna. Den är granskad av ordföranden för arbetsgruppen för God medicinsk praxis, specialistläkaren i lungsjukdomar, biträdande överläkare Terttu Harju från Uleåborgs universitetscentralsjukhus och redaktören för God medicinsk praxis, läkaren Tuula Meinander, som specialiserar sig i internmedicin, från Tammerfors universitetscentralsjukhus.

Översättningen till svenska är bekostad av Finska Läkaresällskapet.

Ansvarsbegränsning

God medicinsk praxis -rekommendationerna är sammandrag gjorda av framstående experter gällande diagnostik och behandling av bestämda sjukdomar. De ersätter inte läkarens eller annan hälsovårdspersonals egen bedömning av vilken diagnostik och behandling som är bäst för den enskilda patienten då behandlingsbeslut fattas.

God medicinsk praxis-rekommendationerna är oberoende nationella behandlingsrekommendationer som baserar sig på evidensbaserade forskningsresultat. Läs mer
GOD MEDICINSK PRAXIS - REKOMMENDATION PÅ FINSKA