Skenbensbrott (skenbensfraktur)
Patientinformation |  Publicerad: 2012-02-01  
Kirsi Tarnanen, Antti Kyrö, Antti Malmivaara, Carina Loman och Finska Läkaresällskapet
PDF Skriv ut

Skenbensbrott (skenbensfraktur)

Patientinformation
1.2.2012
Kirsi Tarnanen, Antti Kyrö, Antti Malmivaara, Carina Loman och Finska Läkaresällskapet

God medicinsk praxis -rekommendation på finska «Säärimurtumat»1

Läkningen av skenbensbrott kan variera märkbart: en patient kan vara arbetsför redan efter tre månader, medan en svår öppen fraktur hos en annan patient kan orsaka till och med bestående arbetsoförmåga.

Skenbensbrott orsakas vanligen av en fallskada, en hård stöt mot benet eller av någon annan olyckshändelse. Typiska situationer där skenbensbrott kan uppkomma är trafikolyckor, fotbollsspel och utförsåkning.

I Finland drabbar skenbensbrott årligen drygt 1 400 personer, av vilka över 60 procent är män. Förekomsten är högst hos män i 10–19 års ålder och hos kvinnor i över 90 års ålder.

Undersökningar

Patientens allmäntillstånd samt eventuella andra skador och sjukdomar utreds, eftersom dessa påverkar behandlingen av benbrottet. Man tar reda på hurudan skadan är och hur den uppkom. Man bedömer om benet är svullet, undersöker nervfunktionerna och tar röntgenbilder av benet. Om det är frågan om ett öppet benbrott undersöks såret. Ifall man misstänker blodkärlsskada undersöks blodomloppet med Doppler-ultraljud eller vid behov med kontraströntgen av blodkärlen (angiografi).

Behandlingen påverkas av frakturtypen och dess svårighetsgrad

Traditionell gipsning

Skenbensbrott utan betydande sidoförskjutning, felaktig vinkel, förkortning eller vridning, kan behandlas med gipsning. Gipsningen görs vanligen på jourmottagningen, utan narkos eller operation. Benets läge kontrolleras med hjälp av röntgenbilder efter gipsningen.

Till en början får patienten ett långt gips, som sträcker sig från fotbladet ända upp till ljumsken. Benbrottets läkning uppföljs med röntgenbilder efter 1–2 veckor och 4–6 veckor. Vid det senare besöket bedömer man om det långa gipset kan bytas till ett kortare gips eller till en ortos (ett stödbandage).

Benbrottets typ avgör om patienten får stöda på benet delvis eller med full tyngd, så mycket smärtan medger genast efter att gipset torkat. Om frakturen inte har läkt inom 12 veckor opereras benbrottet vanligen med märgspikning.

Operation: märgspikning, fixering med platta eller yttre fixation

Största delen av skenbensbrotten behandlas med operation. I första hand använder man märgspik. Jämfört med gipsning uppnås med märgspikning kortare läkningstid, kortare sjukledighet och mindre felställningar. Dessutom återställs ledernas rörlighet snabbare. Även fixering med platta gör läkningstiden kortare, minskar risken för felställningar och möjliggör snabbare träning av ledernas rörlighet. Yttre fixation används vanligen vid behandling av svåra frakturer, främst som tillfällig behandlingsmetod.

Amputering

Ibland är benet så svårt skadat att det inte går att rädda det. Det är alltid ett svårt beslut att amputera benet, men beslutet borde göras inom de första dagarna tillsammans med patienten. Vid amputering försöker man spara knäleden om det bara är möjligt.

Eventuella komplikationer

Den vanligaste komplikationen i det akuta skedet är kompartmentsyndrom i underbenets muskulatur, framför allt hos unga män utan andra sjukdomar. Det första symptomet är en svår smärta i underbenet. Behandlingen består av att muskelhinnorna på underbenets alla fyra muskler skärs upp, s.k. fasciotomi. Detta bör göras inom sex timmar efter att symptomen börjat, innan eventuella förlamningssymptom uppkommer. Utan behandling leder syndromet till bestående skador på nerver och muskler.

I samband med skenbensfraktur finns det också risk för djup ventrombos, alltså blodpropp. Risken ökar med patientens ålder, om patienten haft blodpropp förut, vid öppna benbrott och om operationen tagit länge. Djup ventrombos förebyggs hos alla patienter med skenbensfraktur som vårdas på sjukhus. För patienter som har en särskilt stor risk för blodpropp planeras den förebyggande behandlingen individuellt.

Faktorer som fördröjer tillfrisknandet

Läkningen tar vanligen längre tid ju svårare skadan är.

Skenbenet läker inte alltid som förväntat. Med läkning menas i det här fallet att frakturen enligt röntgenbilderna har helnat och patienten kan stöda på benet med full tyngd utan hjälpmedel och ingen onormal rörelse förekommer där frakturen varit. Läkningen fördröjs av hög ålder, undernäring, diabetes och rökning samt av behandling med kortison, cytostatika eller inflammationshämmande smärtmedicin innan skadan uppkom. Patienter som röker rekommenderas sluta och erbjuds ett avvänjningsprogram.

Om läkningen inte framskridit som förväntat inom 6–9 månader efter benbrottet övervägs en korrigeringsoperation, vid behov med bentransplantat.

Skenbenet kan också läkas i fel ställning utan att patienten märker det. Korrigeringsoperation av felställning bör övervägas noggrant. Kroppen klarar vanligen av en liten felställning.

Rehabilitering och rörelseträning börjar dagen efter operationen

Rehabilitering och rörelseträning börjar dagen efter operationen med hjälp av kryckor. Läkaren som opererat benet besluter individuellt för varje patient hur mycket patienten får stöda på benet efter operationen. Allteftersom benbrottet läker får man småningom stöda allt mera på benet.

Patienten får även fysioterapeutisk rådgivning. En del patienter behöver också träna under ledning av en fysioterapeut.

Patientinformationen är sammanställd utifrån Finska Läkarföreningen Duodecims God medicinsk praxis -rekommendation av redaktör Kirsi Tarnanen. Den är granskad av ordföranden för God medicinsk praxis -arbetsgruppen, avdelningsöverläkare Antti Kyrö vid Päijänne-Tavastlands social- och hälsovårdssammanslutning och av God medicinsk praxis-redaktören, överläkare Antti Malmivaara, på enheten för hälso- och socialekonomi (CHESS) vid Institutet för hälsa och välfärd.

Översättningen till svenska är gjord av hälsovårdare Carina Loman och den är bekostad och granskad av Finska Läkaresällskapet.

Ansvarsbegränsning

God medicinsk praxis -rekommendationerna är sammandrag gjorda av framstående experter gällande diagnostik och behandling av bestämda sjukdomar. De ersätter inte läkarens eller annan hälsovårdspersonals egen bedömning av vilken diagnostik och behandling som är bäst för den enskilda patienten då behandlingsbeslut fattas.

God medicinsk praxis-rekommendationerna är oberoende nationella behandlingsrekommendationer som baserar sig på evidensbaserade forskningsresultat. Läs mer
GOD MEDICINSK PRAXIS - REKOMMENDATION PÅ FINSKA